En liten fuling och massor av charm
Jag vet, det är mycket text, men det är kul, tro mig=)
Idag hade jag ett jobbigt mastodontprojekt framför mig. Nämligen fixa nytt skattekort.
Att ha kontakt med skatteverket i Norge är det värsta som finns. Där råder inga regler utan alla i personalen har sina egna. Ibland kan man ha tur men ibland kan det hända att man hamar hos en person som inte vill hjälpa en alls. En som tycker man ska åka hem till sitt eget land istället för att snylta på Norges framgång. Fast herregud, svenskar betalar ju också skatt så Norge håvar in ännu mer pengar, så fattar inte grejen. Hade det inte varit för alla svenskar som jobbar i servicebranchen hade det inte funnits varken restauranger eller butiker känns det som.
Well well. Nog om det.
Eftersom jag vet hur hemskt det kan vara på skatteverket förberedde jag mig lite innan jag kom dit. Jag läste lite psykologi om hur man får människor att gilla en fastän de inte känner en, och hur man får som man vill i olika situationer.
Sedan visade det sig att jag hade fyllt i fel lapp också. Men när jag var så trevlig och had b rytit igenom hennes sköld var hon superhjälpsam.
Jag fyllde i och sedan kom sista hindret. "Kan jag få se ditt pass och personbevis", frågade kvinnan.
Jag hade inte med mig något perosnbevis, bara pass. Då sa hon, "Det går inte att fixa det här om jag inte har ditt personbevis".
Då svarade jag tillbaka med att: "Ok, jag förstår. Men om vi säger så här, nu vet jag vad du inte kan göra, så då är frågan, vad kan vi göra"?
Då skrattade hon till och sa att hon skulle se till att det fixade sig och att jag skulle ha mitt skattekort om ca 2 veckor.
Jackpot!
Efter det tackade jag för hjälpen och sa "Jag hoppas du får en superhärlig dag"!
Kändes så himla bra när jag gick ut genom dörrarna vill jag lova. Nu ska jag bara njuta av resten av min dag.
Idag hade jag ett jobbigt mastodontprojekt framför mig. Nämligen fixa nytt skattekort.
Att ha kontakt med skatteverket i Norge är det värsta som finns. Där råder inga regler utan alla i personalen har sina egna. Ibland kan man ha tur men ibland kan det hända att man hamar hos en person som inte vill hjälpa en alls. En som tycker man ska åka hem till sitt eget land istället för att snylta på Norges framgång. Fast herregud, svenskar betalar ju också skatt så Norge håvar in ännu mer pengar, så fattar inte grejen. Hade det inte varit för alla svenskar som jobbar i servicebranchen hade det inte funnits varken restauranger eller butiker känns det som.
Well well. Nog om det.
Eftersom jag vet hur hemskt det kan vara på skatteverket förberedde jag mig lite innan jag kom dit. Jag läste lite psykologi om hur man får människor att gilla en fastän de inte känner en, och hur man får som man vill i olika situationer.
Tur det säger jag! För dessa kunskaper fick jag verkligen satta på prov!
Det hela började bra. Jag tog på mig eleganta kläder,sminkade mig lite diskret och satte upp håret. För tyvär är det så att vi alltid blir dömda efter utseendet först. Sedan satte jag även fast ett härligt leende på mina läppar och pappade upp en ödmjuk variant av "här kommer jag och försök inte sätta dig på mig" attityd. Även om jag var jättenervös över det här fick det inte märkas, utan självsäkerheten skulle stråla utåt istället.
När jag kom fram skulle de precis till att öppna. Det stog massor av folk i kö utanför. Och när portarna öppnades fullkomligt rusade de in. Det vällde in folk verkligen. Det fans några säkerhetsvakter där som hade full sjå med att se till att det inte blev alltför mycket kaos. I motsats till de övriga personerna gick jag istället lugnt och sansat in. Kollade vakterna i ögonen och sa god morgon till dem.
När jag upptäckte vilken enorm kö det var, bara till att få en nr-lapp kom min list fram. Jag såg att det var en maskin som ingen tog lappar ifrån. Självklart fattade jag varför. Alla maskiner hade lappar för olika ärenden. Jag gick ändå fram och tog en lapp där det var tomt, trots att jag visste att det var helt fel. Det var en del av min geniala plan..För sedan kunde jag skylla på att jag inte förstått det systemet. Det var vinna eller förlora som gällde. Hade mitt knep inte funkat hade jag inte förlorat så mycket på det, så därför testade jag.
Så fort jag fått tag i min nr-lapp gick jag fram till en av de vakter jag innan hälsat på. Frågade, "Är det här rätt lapp om man ska fixa sitt slattekort".
Vakten sa, "Nej det är helt fel. Du ska ha en lapp från den maskinen".
Sedan pekade han på den oändliga kön.
Efter det sa han, "Men jag ska fixa en åt dig så du slipper vänta igen".
Så fick jag nr 14 i kön och kom fram till tjejen i kassna på ett ögonblick.
Planen gick i lås så det small om det, moahha;)
När jag kom fram till disken där personalen satt upptäckte jag hinder nr 2. En riktigt sur en satt där bakom och tornade upp sig framför mig med en kopp rykande kaffe i handen. Jag brydde mig inte om det utan gick rakryggad fram, log och sa lite skämtsamt:
- God morgon. Vad gott det ser ut med lite kaffe, önskar jag också hade haft en kopp.
Då bröt det hennes dystra tankar och så skämtade vi lite om det.
Det hela började bra. Jag tog på mig eleganta kläder,sminkade mig lite diskret och satte upp håret. För tyvär är det så att vi alltid blir dömda efter utseendet först. Sedan satte jag även fast ett härligt leende på mina läppar och pappade upp en ödmjuk variant av "här kommer jag och försök inte sätta dig på mig" attityd. Även om jag var jättenervös över det här fick det inte märkas, utan självsäkerheten skulle stråla utåt istället.
När jag kom fram skulle de precis till att öppna. Det stog massor av folk i kö utanför. Och när portarna öppnades fullkomligt rusade de in. Det vällde in folk verkligen. Det fans några säkerhetsvakter där som hade full sjå med att se till att det inte blev alltför mycket kaos. I motsats till de övriga personerna gick jag istället lugnt och sansat in. Kollade vakterna i ögonen och sa god morgon till dem.
När jag upptäckte vilken enorm kö det var, bara till att få en nr-lapp kom min list fram. Jag såg att det var en maskin som ingen tog lappar ifrån. Självklart fattade jag varför. Alla maskiner hade lappar för olika ärenden. Jag gick ändå fram och tog en lapp där det var tomt, trots att jag visste att det var helt fel. Det var en del av min geniala plan..För sedan kunde jag skylla på att jag inte förstått det systemet. Det var vinna eller förlora som gällde. Hade mitt knep inte funkat hade jag inte förlorat så mycket på det, så därför testade jag.
Så fort jag fått tag i min nr-lapp gick jag fram till en av de vakter jag innan hälsat på. Frågade, "Är det här rätt lapp om man ska fixa sitt slattekort".
Vakten sa, "Nej det är helt fel. Du ska ha en lapp från den maskinen".
Sedan pekade han på den oändliga kön.
Efter det sa han, "Men jag ska fixa en åt dig så du slipper vänta igen".
Så fick jag nr 14 i kön och kom fram till tjejen i kassna på ett ögonblick.
Planen gick i lås så det small om det, moahha;)
När jag kom fram till disken där personalen satt upptäckte jag hinder nr 2. En riktigt sur en satt där bakom och tornade upp sig framför mig med en kopp rykande kaffe i handen. Jag brydde mig inte om det utan gick rakryggad fram, log och sa lite skämtsamt:
- God morgon. Vad gott det ser ut med lite kaffe, önskar jag också hade haft en kopp.
Då bröt det hennes dystra tankar och så skämtade vi lite om det.
Sedan visade det sig att jag hade fyllt i fel lapp också. Men när jag var så trevlig och had b rytit igenom hennes sköld var hon superhjälpsam.
Jag fyllde i och sedan kom sista hindret. "Kan jag få se ditt pass och personbevis", frågade kvinnan.
Jag hade inte med mig något perosnbevis, bara pass. Då sa hon, "Det går inte att fixa det här om jag inte har ditt personbevis".
Då svarade jag tillbaka med att: "Ok, jag förstår. Men om vi säger så här, nu vet jag vad du inte kan göra, så då är frågan, vad kan vi göra"?
Då skrattade hon till och sa att hon skulle se till att det fixade sig och att jag skulle ha mitt skattekort om ca 2 veckor.
Jackpot!
Efter det tackade jag för hjälpen och sa "Jag hoppas du får en superhärlig dag"!
Kändes så himla bra när jag gick ut genom dörrarna vill jag lova. Nu ska jag bara njuta av resten av min dag.
Kommentarer
Trackback
