brightlovelight

Det händer mycket hemskt i släkten Olsson för tillfället. En av dem är att min farbror gått bort. Det är konstigt det där, när någon plötsligt inte finns mer. Jag har aldrig riktigt kunnat ta till mig det. Min mormor dog för lite mer än ett år sedan och jag tänker fortfarande inte på henne som död. Undrar om det är bra eller dåligt. Klart det tar ett tag att ta in vad som hänt. Men vid det här laget borde jag ha gjort det. 

Fast jag tror ändå på något vis att det är bra att jag tänker som jag gör. Tycker det hedrar den avlidne mer när man tänker på det man upplevt tillsammans och hur den är som person istället för att tänka på den som "en död".
Men man blir alltid lika chockad när det händer. Vi vet att vi alla ska dö en gång, men ändå kan vi helt enkelt inte ta det till oss. Jag försöker göra det ändå, för jag tror jag kommer leva livet bättre då. Den här dagen kan verkligen vara min sista dag. Det är bäst att se till att njuta ordentligt och att se livet som en gåva.

Jag läste en gång en smart sak som gör att jag inte ser döden på ett lika hemskt sätt. "Vi har redan varit döda,det var det vi var innan vi föddes. Frågan är bara vad som väntar efter livet vi har nu?"

Kan det vara därför jag inte tänker på min mormor som död?